I ett par dagar har vi varit på torpet. Lugna och avkopplande dagar. Vi gick skogspromenader och letade kantareller. Alla säger att det finns sååå mycket kantareller i år, men vi hittade minsann inga mängder. Bara några få som knappt räckte till en svampmacka...
Fikade i trädgården, badade i sjön, skrotade runt i trädgården och drog lite ogräs. Det var vad vi gjorde. Lugnt och stilla - jag älskar lugnet på torpet!
Men strax innan vi skulle åka hem kom vår lilla hund och ylade, han sprang runt i cirklar som en tok och gnällde. Han kunde knappt stödja på sitt bakben och slickade som besatt på sitt stackars ben. Jag var helt övertygad om att han hade blivit huggormsbiten, så jag blev ganska skärrad.
Jag ringde till närmaste veterinär och förberedde mig på att åka till närmaste djursjukhus. Men veterinären tyckte vi skulle avvakta och se om benet svullnade upp, om det inte gjorde det så var det inget huggormsbett, enligt henne. Och tack gode gud, benet svullnade inte upp och lille hunden verkade lugna ner sig efter ett tag. Troligen var det bara en geting eller humla och det gör ju också fasligt ont förstås, stackars lilla hundis. Men tur i oturen ändå att det inte var ett huggormsbett. Slutet gott, allting gott!



Kram /Åsa